nu har jag o min älskling bott hemma hos mina föräldrar i snart ett halvår, och jag minns paniken för att skaffa ett eget hem då vi väntade vår vackra son viggo. man fick panik och fick se hur sjukt svårt de va med bostäder! tycker ändå att som blivande föräldrar (speciellt unga) borde få hjälp med bostad till sitt barn, efter mkt omständigheter och många samtal m.m fick vi höra att de inte kunde hjälpa oss eftersom politikerna har bestämt att de ska hjälpa gamla människoir istället. visst de är jättebra men att neka oss gravida hjälp tyckte jag inte alls var okey! inte bara med de så forlorade jag mitt jobb mitt i allt( ska inte gå in på varför men vi kan säga att företaget upphörde)
så där stog man arbetslös och bostadslös och höggravid och man känner bara hur svårt och grymt livet är!
som tur så fick min bror köpa en lägenhet så jag och ted flyttade in i hans rum tillsammans med mitt dåvarande rum för att ha någonstans att bo. men att bo hemma är inte direkt en dröm när man har barn! och trodde automatiskt att man skulle få hjälp med bostad för att man har ett barn som behöver ett eget hem men jag hade återigen fel.
det känns som att man är en tonnåring som bor hemma och är barnvakt till sitt barn på någotsätt! visst jag sköter viggo helt själv då ted jobbar. men det blir ändå endel saker som jag stör mig på som tex att pappa ska lägga sig i allt, "maten är för varm du kan inte mata honom med det där" NEJ DET ÄR DÄRFÖR DET STÅR O SVALNAR! OOHOHOH!
akta han för solen och nej nu är han nog kall han är nog hungrig nej nu de o så hit o dit! och när dom är hemma så måste man vara knäpptyst och får knappt kolla på film när lillen har somnat.
inte bara de utan att jag tvättar åt dom och tar disken och städar och gör i princip det mesta och även lagar mat ganska ofta! det är svårt att ens få en sekund över till sig själv. och som idag ska dom till landet men kommer nog hem på kvällen och då blev han upprörd över att jag sa att dom kunde stanna där och ha det mysigt för dom själva så att vi skulle kunna få va lite ensamma och va en egen liten familj och bara få känna hur de skulle va om vi fick chansen att bo tillsammans på riktigt men nej då tror dom att man ska ha fest och grejor men vafan vi har ett barn att ta handom. man blir så trött skäll hela tiden och blir behandlad som en riktig jävla snorunge jag är 21 år och de är på tiden att jag ted och viggo får ett eget hem och får vara riktiga vuxna och riktiga föräldrar. som sagt jag önskar heltenkelt att läget i stockholms kommun var annorlunda och att de som behöver hjälp ska få de! och vi kan betala en hyra det är inte det som är problemet och vi kan tahand om oss själva och få leva fritt heltenkelt'!
finns det någonannan därute med samma problem?
är jag inte värd en enda myskväll med bara jag viggo och min man?
visst vi har många bra studer hör också men alla vill väll ha ett eget hem o få leva som självständiga vuxna i harmoni.
Vet EXAKT hur det känns!!
SvaraRaderaJag lämna min sons pappa för snart 3 år sen och fick flytta hem igen. Då bodde vi i ett stort radhus. Men sen flytta dom och vi fick hänga på då vi fortfarande inte fått något eget. Så dom senaste 2 åren har vi trängt ihop oss i en lägenhet, jag och kidden har eget rum.
Men man känner sig så totalt dum. Jag är 25 år och bor med min 3.5 årige son hos mina föräldrar. Blir behandlad som en tonåring och man känner sig liten.
Min pappa lägger sig i min uppfostran konstant och jag blir galen!! Ibland så gör han emot när jag tom har sagt åt min son att det inte ska va så. Jag vet inte hur ofta min far inte ens lyssnat när det egentligen är JAG som bestämmer över min son.
Det borde finnas extra hjälp för dom med barn. Tycker det är helt sjukt att man inte kan få mer hjälp.
Jag förstår dina känslor och man får aldrig känna sig som den förälder, den familj(!) man vill va förns man får vara själva och göra det till sitt eget.
Nu blev detta jätte långt, sorry, men ville dela med mig att vi är (tyvär) fler och vi får kämpa tillsammans.
Hoppas ni hittar erat snart!
Stor kram från mig!
oj på 25år så tycker jag verkligen inte att de borde vara så! önskar dig och din son all lycka i framtiden för ett eget hem somsagt vi vet hur du har de på ett sätt! jättemysigt att du vill dela med dig av din historia vilket känns bra för mig att höra att de finns fler som jag! dessvärre är det trist att de ska vara så pass så, det är! men kram på dig och hoppas att det löser sig för oss båda!
SvaraRaderaÄr ju inte i samma sits själv, men förstår ändå hur jobbigt det måste vara för dig! (Och ted & Viggo också)
SvaraRaderaHåller verkligen tummarna för att ni hittar något snart <3 // Malin